Men inser att det kommer inte bli det lättaste, jag kommer få många återfall med det OM jag ens kan släppa det. Nu orkar jag inte mer, nu måste jag förlita mig på att Endometriosvården tar hand om Evelina på bästa sätt konkret. Jag orkar inte längre. Jag har kämpat så länge och mina krafter är slut. Jag kommer bara ha kraft att finnas där för min dotter, det är det enda jag kommer lägga energi på nu och inget annat. Min man och jag är så oroliga över hur det skall gå, hur hennes framtid ser ut, ännu en gång med hehhes studier och jobb FÖR INGEN KAN SÄGA ATT HON INTE KÄMPAT FÖR ATT SKAFFA SIG ETT EGET LIV. Jag vet att hon inte vill bli en i statistiken med att bli långtidssjukskriven och förlora det viktigaste som värdighet jobb och studierna ger. Vi har inga mer hål att fylla för vi har gjort allt för att hitta nya dörrar att öppna när en dörr stängts pga Endometriosen, detta är sista dörren hon har öppen med jobb och studierna, jag märker att händer inget konkret nu då vet jag att då vet jag att hon inte orkar mer. Eftersom vi sett hennes smärtor successivt ökat i över en månad så var det bara en tidsfråga innan kroppen skulle säga ifrån rejält. Sedan i måndags har hon varit hemma från jobbet, sagt: i morgon går jag, nästa dag, imorgon går jag & nästa dag detsamma, för det är typiskt henne, hon är en kämpe. Evelina har aldrig varit lat, hon *vi* hade så stora planer för henne men denna Endometrios har varit som en bergsvägg, sjukvården har varit som en bergsvägg. Jag har en super idé på hur jag ska samla pengar till Endometrios-forskningen, jag vet det skulle gå så bra, jag ville vara klar nu i mars 2017 men jag har inte haft ngn energi, jag har lagt allt på Evelina så hon ska fungera. *Vara kravlös* så det enda för henne är att gå till jobbet och studera som hon gör på distans, inte låta henne tänka på allt annat som skall göras. Jag gör allt åt henne som ger henne så lite stress som möjligt, bl.a stress är inte bra för Endometriosdrabbade och då skall ni veta att Evelina är otroligt stresstålig, har alltid varit men det kan smärtor bryta ned på vilken människa som helst. När vi byggde detta hus, tänkte vi mycket på Evelinas framtid, hur det skulle gå med hennes sjukdom, studier, jobb, jag sade: vi bygger en lägenhet i huset till Evelina, så vart det, som om jag ände på mig. Vi har lärt Evelina att aldrig ligga samhället till last, man sparar pengar till det man vill ha, man sparar buffert till sin utflytt när den stora dagen kommer, saker kan hända och då har man den trygga bufferten. Livet är oförutsägbart. Man tar ansvar över sitt liv, livet blir som man gör det MEN blir man drabbad av sjukdom, då har man bara sig själv att lita på. Evelina är så tacksam för det vi gjort för henne men mår även otroligt dåligt över det, samtidigt säger hon ofta: jag hade aldrig klarat mig utan ert stöd, ni vårdar mig när jag är som sämst och när vården står maktlösa över denna sjukdom. Jag läser på sociala medier säger hon, läser om de som har endometrios och blivit både fattiga och inte har ork till sina barn, oftast är de ensamstående också för det sliter på deras förhållande när det gäller precis allt. Som alla vet har män en annan sexdrift och vi med endometrios * de flesta* kan knappast genomföra den fina biten i kärleken. Det behövs en PEDAGOG till man, pojkvän för att man skall fortsätta tillsammans. Min man är sådan. Jag var ärlig när han friade till mig med att säga att det viktigaste kan jag inte ge dig, jag vill inte lura in dig i ngt som jag vet jag inte kan ge till 100%. Vi har varit gifta i *Oj! jag måste räkna* 33 år. HUR har han stått ut.... Jag hoppas Evelina hittar en sådan man med de kvalifikationerna, det hoppas jag av hela mitt hjärta men hon har gett upp för hon kan inte genomföra det finaste som kan vara mellan 2. Igår ringde hon gyn här i Norrköping, sade att hon har så ont så hon vet inte vart hon ska ta vägen, det har inte gått att bryta med Oxynorm som hon tar vid extrema smärtor. De sade de har jour så hon var välkommen, klockan var runt 17 tiden när hon ringde, hon tänte inte ringa för hon sade: de skickar bara hem mig ändan som vanligt men jag såg hur ont hon hade så jag sade: Ring, ge inte upp med ens utan ring. Allt gick fort, läkaren som tog emot henne såg rejäl och bestämd ut, eller så var de rädda för mig, jag har ju inte varit så trevlig på länge men jag tror de förstår, jag kan inte tänka mig ngt annat. Det är inte lätt för dem heller. Det gör nog så gott de kan betr, endo. Jag har ju knappast bara gnällt, jag har ju gjort stora saker för att uppmärksamma om Endometrios, inte bara för min dotters skull utan för andra, även för anhöriga, vårdpersonal. Jag har kanske inte varit smidig eller taktisk till slut men som man blir bemött ger konsekvenser. Tack till Gyn i Norrköping, Läkaren på ronden för ert fina bemötande. Vi håller tummarna att ni kan bryta hennes smärta. STORT TACK. Jag lutar mig tillbaka.
Smygkort.
Vi älskar dig så mkt.
Vi ber till Änglarna