Jag gillar att blogga och min blogg
men ibland räcker inte tiden till
fast det borde den göra då jag har allt tid i världen på mig att sitta här.
Jag har alltid varit en person som kunnat ha fem bollar i luften samtidigt
och enligt en test jag gjort sägs det att jag är smartare än de flesta
skall man tro på sådana IQ tester så är det väl så.
Vad har jag för nytta av det nu.
För ett par år sedan märkte jag att jag kände mig dålig
fick sämre fysik, gick sämre med det där att ha fem bollar i luften
om inte mer.
Efter ca: 3v på Hjärtintensiven i Linköping hittade man en cysta på hjärtat.
Jag hade svårt att prata om det, berätta för alla runt ikring som jag tyckte
borde ha nytta av att veta det.
Kanske en sorts förträngning som att låtsas att allt var som vanligt
en sorts överlevnadsinstinkt.
Min man och dotter rehabiliterade mig, mest min dotter då min man har ett sådant jobb.
Jag kunde inte dammsuga utan att bli andfådd eller att hjärtat hamnade
i en rubbad frekvens, kunde inte gå upp för backen utan att det kändes som om
ngn stod på  min bröstkorg, jag en gammal elitidrottare
som varken röker eller dricker
hur kunde jag hamna i detta.
Läkarna var frågande, de hade aldrig varit med om detta
kan ha att göra med min Endometrios, den kan ju sätta sig
lite var stans, eller så kommer den från mina hormontabletter
jag fick äta i alla år efter min tredje och sista bukoperation
där man tog bort det sista som fans kvar av både endometriosen och
bihanget av mitt underliv.
Jag fick först äta Cyklabil i nästan 15 år därefter bytte man till Progynon
för att hålla klimakteriet borta.
Förra sommaren slöt jag upp med dem då jag fick för mig att kanske
Cystan skulle skrumpna och försvinna men icke
efter sommarens MR fick jag veta att den var lika stor som sist
det är jag tacksam för, tacksam för livet jag lärt mig leva på nytt
att jag måste förstå att jag kan inte allt det där längre jag kunde göra
i världens fart förut. Jag håller på i trädgården men med mindre kraft
men där är som en dröm för mig, tolv timmar kan rinna iväg och jag känner mig
lyckligare än ngnsin där. Jag lever för dagen, det har jag lärt mig
idag kan jag berätta vad jag har när ngn frågar hur jag mår, jag ser hur de slänger sitt
huvud bakåt och utropar, MEN FYY! SÅ HEMSKT. Jag skrattar och säger: eller hur!
skrattar igen med att säga, vfr oroa sig, jag kan vara frisk men gå över gatan där och
bli ihjälkörd men har jag riktigt otur kan jag ju bli det också.
Då ser jag hur de slappnar av.
Ibland kan jag leva med de där bollarna i luften i två dgr i streck
men nästa två kommande dagarna är jag helst slut.
Jag har lärt mig att vara envis, inte så att ngn sagt till mig att vara det
men jag har sett min mamma kämpa med många barn
den gamla skatan :) hon visade mig vägen i handling
inte i ord.
Jag är en mkt stark person, har alltid varit, en drivande person som kan
göra allt som jag vill göra och utfört det.
Det tackar jag min mamma för.
Endometriosen har fått mig i sitt grepp även om jag inte lider av den längre.
Nu gick tiden så nu skall jag borsta mina tänder och tvätta av mig
mitt smink.
Tro för all del inte att jag ger upp, aldrig!
Det finns dem som har det värre, jag känner lycka om dagarna
för att jag lever.
I förrgår natt drömde jag en märkligt dröm, berättar inte hela bara
en kvinna frågade: Tror du på Jesus? Utan att tänka svarade jag: Ja det gör jag.