Smyger mig in, tar en bild, här är den ständiga bilden av min dotter. Det är här hon befinner sig. Det gör så satans ont att känna att andra har min dotters väl och ve i sina händer.

Om ni tror detta är en fejkbild =

KARMA


Om ni inte hör av er snart kommer ni ta kål på min dotter, ni tar kål på hela vår familj, ja! ni är på god väg. Hela semestern låg hon i sin säng med avbrott att ligga på Gynekologen avd. 16 i ett par dygn för sina Endometrios smärtor. Hon har jobbat en vecka nu efter semestern, det är som att få hem en levande död när hon slutar för dagen, blek och dubbelvikt, jag är livrädd hur det skall gå på motorvägen dit och hem. Hon äter inget varken hemma eller på jobbet och om ni anser att en kvarg 2dl och en näringsdryck är mat, att stå sig på per dygn så är det illa fast förstås, hon får ju mer näring av sina smärtstillande som inte ens hjälper, det kanske det hon klarar sig på. Hon går in direkt och lägger sig och sover till morgonen därpå, då hon börjar med att sitta på toan en timma ca för hon känner som om att hon skall skita på sig, ursäkta uttrycket, men det kommer inget, sedan tvingar hon sig till jobbet för hon tänker att en dag till skall jag försöka. Hon har kommit försent varenda morgon denna första vecka på grund av känslan av att magen håller på med ngt hon inte har kontroll över. När hon kommer in till jobbet är hon tvungen att fortsätta sitta på den toan. Nu har ungdomarna börjat se att något inte är rätt ställt med Evelina och börjat ställa frågor. Nu har hon legat hela helgen, jag fick i henne en halv kycklingbröstfilé *I GÅR*, det enda. Evelina har mailat till en Överläkare här i stan som sagt att det är henne man skall kontakta först, för att be henne vidarebefordra ett mail till Läkaren i Linköping, som lovat henne Endometrios-Operation nu efter semestern. Inget svar från henne, kanske hon har semester men hon har inte svarat de sista gångerna så vi vet inte. Jag själv försöker utåt se bekymmerslös ut för att jag vill inte ngn skall fråga hur det är men denna helg orkar jag bara inte, vi blöder inom oss. Det har blivit mkt värre på Evelina sedan hon låg inne, smärtan har spridit sig. Att känna sig så maktlös, att se ens barn har så ont, lida. Jag orkar inte längre tänka för att orka vara stöttande som "DET FINNS DE SOM HAR DET VÄRRE", nu anser jag hon är en av dem som har det värre. Häromdagen sade Evelina: tro du mamma att om Gynläkaren skulle se mig SJÄLV så här hur jag har det MED EGNA ÖGON, att jag fortare skulle få operera mig? Mitt svar: Nej, du är ju inte hans dotter.