För ett år sedan gick Evelina på Gilda skolan uppe i Stockholm, för andra gången, p.g.a sin Endometrios hade hon hoppat av några år innan. Förra året i Maj månad, åkte jag med ilfart upp till Stockholm för att hämta en smärtpåverkad Evelina med en kropp full av bl.a morfin och en massa andra tabl som hon fått av Dr. Leif i april för att han försökte hjälpa Evelina bli smärtfri tills hon skulle bli klar skolan nu i Februari. Till skolan hade hon med sig sin STORA dosett som jag kallade cocktail, så man kan väl säga att hon var drogpåverkad, det anser jag att man är när man ser åtta fingrar på en hand och en massa dansande gubbar på griffeltavlan istället för bokstäverna. Fråga mig inte hur jag kunde köra i Staden in till Gilda skolan men det var väl i panik. Att jag inte blev stoppad av polisen, som jag körde, när jag var på väg upp dit och jag var absolut en fara för andra bilister. Jag stannade utanför skolan, stoppade upp trafiken, lyfter upp Evelina från porten där hon sitter utanför skolan. Hur jag kom ut därifrån till motorvägen med all trafik och ombyggnad av vägen innan motorvägen började har jag inte en blekaste aning om. Evelina ligger i baksätet med Gildarocken på sig, stramt hår med knut, smink som var överallt där det inte skulle vara och kräks om vart annat. Jag kom fram till Norrköpings akutintag, skrev in Evelina men hon kunde inte ta sig ur bilen så vi fick åka in via ambulansintaget där de lyfte ut henne till en brits och direkt in på ett rum för att ge henne mer morfin intravenöst. Sedan gick det fort, de körde med henne upp till ett enkelrum på avd, 16. Det som alltid stört mig är att man blandar nyförlösta lyckliga mammor med barnlösa-otursamma icke blivande mammor. Evelina sade hela tiden till oss och vårdpersonalen, stäng dörren efter er och när vi kom hem en vecka efteråt berättade hon att det var för att slippa alla bebisgråt. Första dagen kom Dr. Gynekolog Leif in till henne först innan han skulle gå hem för dagen, på kvällen, min man hade kommit dit från jobbet, Leif sade, lite osäkert, är mamma inte här? precis då kom jag ut från toaletten, vi hälsade och jag sade: trodde du att du skulle slippa mig :) (så ni vet som läser detta, jag och Leif har skrikit på varandra i telefon en gång, förklarar det i nästa blogginlägg) Jag berättar mer sedan i nästa inlägg, jisses ja!!!! Hjärtat börjar alltid banka lite hårdare när jag skriver om skiten, men jag antar det är bra för denna blogg är min bearbetnings och terapiblogg för att kunna gå vidare och lämna detta bakom mig över hur de har behandlat våran dotter flera år före diagnosen och efter diagnosen. Jag känner stor ilska när jag tänker på alla er som varit med om likvärdiga erfarenheter.