Hela förmiddagen har gått åt till tårar för min dotters skull, vem har vi att luta oss mot, ingen. Det är väldigt sällan jag gråter för vi måste vara starka för henne men nu sitter jag här med rullande tårar för mina kinder. Vår dotters tårar som håller på att ta slut, är rädd för att hon håller på att ge upp. ALLA helvetes år. Jag tror inte det finns många som rest sig upp så många gånger som Evelina gjort, jag ser henne falla sönder bit för bit. Jag kom på att Specialisten Mats i Uppsala skulle skicka remisser till Linköping, satt han och lovade, plötsligt kom jag ju på att han sade att hon inte hade endometrios, fast hon hade fått diagnosen halvåret innan under en laparoskopi men han är en sådan specialist så för honom räckte det med en gynundersökning. Fast hon vägde 40-42kg 26 år gammal så sade han att hon absolut inte var smal. Vi med flera tyckte hon såg ut som om hon led av en annan sjukdom. Och sedan är jag inte drottningen av Sverige, tyvärr! för då hade vi för länge sedan satt igång en gala för att samla pengar till forskning i Sverige. Tyvär är jag inte heller känd för då hade jag fjor samma sak. Vi är trötta och slitna, det hjälper inte längre att säga att det finns dem som har det värre för att själva orka med dagen som skall komma, inte ens med detta vackra väder ute. Vi har varit med om så mkt i denna vårdsväng och det skrämmer mig att inte våga hoppas på hjälp av den Svenska Endometrios-sjukvården i framtiden heller föräns jag ser det med mina ögon. Jag måste samla krafter idag men just nu tar jag mig inte upp från kontorsbordet, jag vill bara ge upp men det går inte FÖR VEM SKALL KÄMPA FÖR VÅR DOTTER DÅ? HON ORKAR INTE LÄNGRE SJÄLV.