När man få höra att man vill bli "tycka synd om" "få uppmärksamhet" när man bloggar eller pratar om sin eller anhörigs sjukdom, ex, i detta fall ENDOMETRIOS så blir jag så besviken. Sedan 2014 har jag börjat prata om vår dotter Endometrios då jag startade denna blogg för att i stort sett få ur mig all skit med alla möten i vården. Lyfta upp hur hon kämpar efter alla motgångar hennes liv haft p.g.a sin Endometrios. Framförallt UPPLYSA OM ENDOMETRIOS. Jag blev så sårad när jag förstod hur man uppfattas, jag har verkligen gjort något för många med att starta den första manifestationen utanför riksdagen för oss alla drabbade. Var det fel? är det fel att berätta om att man gjort det? är det: kom inte här och kom.....Jag är stolt över det, jag vill berätta om det för det har gett så många ringar på vattnet. Kolla bara 2015, då vart det ännu bättre respons men inte av mig utan av andra aktörer och jag är enormt stolt över dem. För det handlar inte om att tro man är något, det handlar om att man är ett team, att man är en enhet i ENDOMETRIOS. Jag kan ärligt erkänna att ibland tål jag inte att läsa alt jag skrivit, jag mår rent ut sagt illa över det som står men inte pga Endometriosen utan över hur vi får kämpa för att få hjälp. Jag vill göra en studie om Endo, kanske jag gör det kanske inte men inte för att få synas utan bara för att se hur illa det verkligen är egentligen. SÅ NEJ!!! Vi pratar inte om Endometrios för att få ömkan, vi pratar om den för att vi måste, vi river oss blodiga, det är det värt. Tål du inte höra eller läsa om oss i vår desperation så kan jag inget göra åt saken, men snälla! vi behöver inte höra något om din åsikt alls. Den behöver vi inte, den behöver inte grumlas ned i våra redan såriga utsatthet. Vi har inte valt denna vidriga sjukdom. Alla har rätt till en åsikt och det ger konsekvenser dvs, mina svar. Usch!!