Min endometriosbok är klar nu, från början *till slut* borde det ju stå, men för våran del, från början till fortsättningen.......dvs, från nu och här. Den boken är varken kul för politikerna, för läkarna eller för andra aktörer som varit inblandade och lovat oss massor, alla svek, alla svek och alla missar och alla missar. Det är så illa skött att Evelinas Endometrios nu spridit sig till tarmen, hennes värsta farhåga, efter barnlösheten.......Vi får hoppas det stomi går att undvika. Jag orkar inte vara förbannad längre på politiker och läkarna efter alla år, jag har nog till slut resignerat. Evelina mår så psykiskt dåligt nu, har svårt att hantera att det satt sig på tarmen, sveket av Gildaskolan. Att hon återigen får börja om från NOLL. Gynekologen Dr. Leif som inte skulle svika henne lös med sin frånvaro efter sin semester, vi försökte få tag på han i ett par veckor men inget. När de väl möttes tog han sig tid att komma förbi Gynm kurator Cecilia, där Evelina var för samtal som hon börjat att gå på igen pga sin endometrios. Han gjorde sig besväret för att kuratorn insåg att Evelina hade behov av det. Han var där 5-10 min. Han verkade inte ta ngn notis om att det spridit sig till tarmen nu, mer än att han sade att det är många som har på tarmen, SJÄLVKALRT!!!!!! när man inte ställer en diagnos förräns efter 100 år och när man väl får en diagnos så får man vänta och vänta på kompetensen som skall operera, den kompetensen som inte finns i Sverige, alltså räkna inte med Operation, räkna med att bli neddrogad fast det inte hjälper mot de djävulska smärtorna, då byter man man bara tabletter om och om igen. Många blir tablettmissbrukare - inte hjälpta med själva problemet. Efter operationen i Juli i Aten mår hon bättre och bättre, det verkar läka fint. Vi förbereder oss för en tredje Op, den Leif skulle hjälpa henne med här i Sverige, att samla ett team men nu sade han att han inget mer kunde göra för henne. Varje morgon vaknar jag med att tänka, hur skall jag orka vara stark i fortsättningen utan att slå till någon? jag har så mkt inom mig efter denna jävla endoresa i alla år. Jag inser att det är bara att sparka av sig täcket och sätta på sig manteln och ge sig in i dagen som skall komma. Jag tittar på min bekymrade, sammanbitna dotter, hennes stora bruna ögon glittrar inte längre, även om hon nyligen opererat sig igen, denna gången är det som om hon inte kan glädjas åt att få slippa smärtan för en tid när det läkt färdigt, hon försöker njuta men hon vet vad hon har framför sig, att försöka hitta en ny Gynläkare här i Sverige när Dr. Leif går i pension inom snar framtid, en som engagerar sig, verkligen engagerar sig i hennes fall. Hennes älskade Dr. Georgou i Aten har hon inte träffat i Sverige, sådana som han finns inte här..........