Ibland har Evelina förtroligt nämnt att hennes liv inte är värt att leva längre, alla smärtor har tagit överhanden. Jag ser hennes skakningar, skakningar i hela kroppen för att kroppen säger ifrån att nu smärtgränsen nådd. Hon säger: Mamma! jag blir som avtrubbad i huvudet, jag hör inte vad ngn säger, som om kroppen stängt av. Jag vet inte om jag orkar leva detta livet mer. Det är inte ofta hon säger så men det kommer när smärtorna är som värst. Smärtorna har spridit sig nu, igår förklarade hon att de sitter under brösten där buken börjar, och nedåt till under slidan vidare mot ändtarmen. Mat är inte att tala om, det går helt enkelt inte att äta längre då förvärras smärtorna. Hon börjar rasa i vikt igen. Hon har näringsdryckerna som är viktiga att få i sig. Jag är orolig för hennes hjärta, för ett par år sedan hade hon fått blåsljud på hjärtat förmodligen av medicinerna och sin vikt på mellan 40 och 42kg. Då gick hon på universitet och när Evelina bad om ett möte för att söka studieuppehåll pga av sin sjukdom då förklarade hon att hon hade Endometrios, läraren berättade då att hon trodde Evelina hade aneroxia. Jag är rädd, så rädd att dagen kommer då hon väljer att inte vilja lida mer. Jag sitter väl och gråter lite här nu, det är min stora skräck. Evelina är långt ifrån den personligheten men min rädsla har kommit av de signaler hon gett. Jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Då vill inte jag heller leva, hon är vårt allt. Jag måste fortsätta vara stark för henne, inte visa min smärta. Om du läser detta min älskade dotter, så är det den värsta oron jag bär på för tillfället efter din Endometrios. Jag och pappa finns här. Vi sviker dig aldrig. Luta dig emot oss när du får känslan av att vilja ge upp. Jag undrar hur många som gjort det i det dolda?