Sätter på Tv:n och ett program som heter Kärlek & Fördom visas. Jag gråter en stund av att se hur ett föräldrapar avvisar sin son som ska gifta sig med sin kärlek, en man. Älskar man inte sina barn oavsett? Jag är förtvivlad över att se hans smärta över sin förlust. Under Evelinas tonårstid frågade hon mig, jag minns det så väl, hur vi skulle reagera om hon skulle vara Gay, jag svarade: vi skulle älska dig än mer för det är vad du skulle behöva. Jag har aldrig funderat över frågan, den är och var oviktig. Jag vet att hon under denna tid fick en ny klasskamrat, en kille som var öppet Gay, som vart mobbad i sin förra klass för det, det startade nog hennes tankar och funderingar runtikring det om det skulle varit hon. Jag hade en Gaykillkompis i min vänskapskrets som ung, han vart utsparkad hemifrån, flyttade till Stockholm, vi tappade kontakten, men hört att han inte lever idag, det var den vackraste man jag sett, han hade ett dockansikte, vi kallade honom för Greven. Tänker ofta på han. Alla människor har samma värde oavsett. Kärlek till dem som behöver det.